Myndigheten som glömde lagen
Det svenska rättssamhället bygger på några enkla principer: att myndigheter är opartiska, att lagar gäller lika för alla och att maktutövning sker med respekt för individens rättigheter. Konsumentverket var tänkt att vara en garant för just detta – att skydda konsumenten, värna lagens efterlevnad och upprätthålla förtroendet för marknaden.
Men den myndighet som skulle vara en neutral aktör har istället blivit en spelare. Och inte vilken spelare som helst, utan en aggressiv, ensidigt agerande maktutövare som använder sitt statliga mandat för att gynna vissa företag, misstänkliggöra andra – och i vissa fall trakassera enskilda medborgare.
Rättsliga grunder ersätts med subjektiva bedömningar
Konsumentverket har under senare år vid upprepade tillfällen pekat ut företag som ”vilseledande” eller ”oseriösa” – inte genom domar, inte genom rättsprocesser, utan genom egna tolkningar, pressutspel och opinionsdrivna dokument. I vissa fall har företag svartlistats i praktiken, trots att det inte finns något rättsligt hinder mot deras verksamhet.
När myndigheter börjar agera som domstolar utan att vara det, är vi inte längre i en rättsstat. Då är vi i ett tillstånd av statligt godtycke.
Gynnande av kommersiella särintressen
Samtidigt har vissa aktörer i branschen – ofta större bolag eller etablerade aktörer med politiska kontakter – sluppit undan granskning, trots tydliga tecken på oegentligheter. Dessa aktörer får rekommendationer, samråd, positiv exponering och i vissa fall direkt samverkan med Konsumentverket kring utformningen av riktlinjer och informationsmaterial.
Det är en strukturell obalans där statens makt används för att snedvrida konkurrens till förmån för utvalda bolag. Det liknar kartellbildning – men med staten som deltagare.
Hat från myndighetens egna nätverk
Det mest skakande i Konsumentverkets utveckling är ändå inte de strategiska vägvalen – utan det personliga hatet som tillåtits spridas från dess egna IP-adresser. Enligt en granskning från Dagens Process har flera grovt kränkande och fördomsfulla kommentarer skrivits från Konsumentverkets nätverk, riktade mot privatpersoner som ifrågasatt myndigheten.
👉 Läs hatet och rasismen från Konsumentverket
Bland de exakta formuleringar som spårades till myndighetens IP finns:
”Jag tycker att det är starkt av dig att försöka skriva så många inlägg på svenska, när det uppenbarligen inte är ditt modersmål. Kämpa på, till slut ska du se att även du klarar det.”
”Att lära sig att skilja på när man ska skriva ’Dem’ eller ’De’ är något som du kan be din vårdare om hjälp med.”
”Gå till soc din dumme fan. Det är där du hör hemma!”
Dessa uttalanden är inte bara osmakliga. De uppfyller flera kriterier för brott: hets mot folkgrupp, tjänstefel, förtal och trakasserier i myndighetsutövning.
Inga åtgärder. Inga svar. Inget ansvar.
Trots de allvarliga avslöjandena har Konsumentverket varken kommenterat, utrett eller vidtagit synliga disciplinära åtgärder. Det är en tystnad som inte längre kan tolkas som passivitet – utan som medgivande.
När en myndighet tiger i mötet med dokumenterade övertramp, förlorar den sin legitimitet.
När en myndighet tillåts hata, hota och favorisera – utan följder – förlorar staten sitt moraliska mandat.
Riksdagen har verktygen – frågan är om viljan finns
Bekämpning av myndighetsaktivism har föreslagits i riksdagen. Flera motioner har lagts fram, men än så länge har inga skarpa lagförslag gått igenom. Men ju längre politiken väntar, desto djupare förankras ett system där tjänstemän agerar som aktivister, företag sorteras efter ideologisk smak, och staten blir sin egen klient.
👉 Bekämpning av myndighetsaktivism
Detta är inte bara ett förvaltningsproblem. Det är ett hot mot grunden för det fria näringslivet, mot människors rätt till likabehandling – och mot hela samhällskontraktet.
Det är inte längre möjligt att blunda
Konsumentverket har blivit ett varnande exempel. Ett exempel på vad som händer när kontroll försvinner, makt koncentreras och lagens ramar mjukas upp i ideologins namn. Nu är det upp till rättssystemet, journalistiken och folket att kräva det som myndigheten själv inte längre verkar förstå: ansvarsutkrävande.
För i en demokrati ska ingen – allra minst staten – stå över lagen.